coffeetime

Sista terminen på årkskurs två börjar gå mot sitt slut. Om allt går som det ska så gör jag sista tentan den 2 juni, alltså om lite mer än två veckor. Jag trodde nog inte att det var möjligt, men år 2 gick betydligt fortare än år 1.. o det var definitivt mkt lugnare. Idag sorterade jag alla mina papper som jag har samlat på hög sedan dag ett i skolan. Hujedamig vilken oordning det var! Det är viktigt att ha ordning på pappren tills nästa år känner jag, för då kommer vi att göra en tenta som kallas pre-kliniska o är avgörande för om man får gå vidare i utbildningen eller inte. Det är en tenta på alla kurser vi haft under de tre åren. Så noggranna förberedelser krävs.

Ungefär vid denna tiden förra året minns jag att jag kände en lättnad av att se ljuset i tunneln, att det värsta var över. Jag drog en lättnadens suck över att det gått bra. Samtidigt kände jag mig vemodig eftersom min nyuppbyggda tillvaro åter skulle ruckas o ändras när terminen var slut o jag skulle åka tillbaka till västkusten.
Detta året har jag ett helt annat utgångsläge. Jag har haft en otroligt behaglig termin där jag har fått lära mig roliga saker under ett behagligt tempo. Jag vet att min sommar inte kommer att vara stressig, tvärt om, jag kommer att vara otroligt mkt ledig, o när jag väl jobbar kommer det att vara på en plats som är totalt avslappnande. Att ha den vetskapen framför mig känns i sig rogivande. Jag har bott ytterligare ett år i sthlm vilket innebär att stan har borrat sig ännu lite djupare in i hjärtat. Att åka tillbaka till västkusten denna sommar innebär att jag kommer att vara hemifrån i tre månader. Det i sig är oxå ett annat utgångsläge. Det kommer naturligtvis att bli kanonkul att komma tillbaka igen.. o ha närheten till yrvädret o de andra vännerna o familjen, samt den helt underbara miljön. Så en "semester" ifrån sthlm kanske bara är nyttigt.. eller? 

Jag har mitt liv här.. o om jag ska vara helt ärlig så blir jag alltid lite ledsen när jag kommer hem till västkusten. När jag kommer dit så brukar jag tycka om att åka runt o hälsa på alla, även om det ibland känns som att man aldrig räcker till. Jag tycker det är askul att komma ikapp med det man missat o höra om allt som hänt sen sist. Men det som jag blir ledsen över är att jävligt få av dom jag hälsar på är intresserade av hur jag har det i sthlm, nu menar inte jag att alla enbart ska prata om mig, men det hade varit kul om nån någongång hade verkat intresserad på riktigt. De flest slänger ur sig en liten fråga "hur e d i stockholm då?" med en negativ betoning på sthlm, utan att egentligen lyssna på svaret. Det är tragiskt men faktiskt sant. När man känner att folk inte är intresserade eller inte heller frågar vidare, så berättar jag inte heller ngt. Utan samtalen med dessa människor handlar ALLTID om hur de har det i sina liv. Jag antar att de inte frågar mer för att de helt enkelt inte vill veta, av ngn anledning, o därför vill jag inte svara mer än "jo det är bra" på dessa intresselösa frågor. Det kanske låter hur löjligt som helst men det känns faktiskt lite i hjärteroten att så få vill veta ngt. Det är få människor hemifrån som vet hur mitt liv här ser ut, de känner inte till mig o mitt liv längre. De vet inte när jag är apdeppig för det hörs inte i telefon, de vet inte när jag varit med om mitt livs upplevelse eller gjort ngt jag är stolt över. De vet ingenting. Självklart vet jag inte så mkt om deras liv heller, men eftersom jag VILL veta så frågar jag massor när jag kommer dit och ser till att jag får veta, o det innebär ju att jag vet lite mer iaf. Jag har försökt att inte tänka så mkt på det tidigare, utan avfärdat det med att de kanske bara inte riktigt fattar vad det är jag egentligen gör o inte vill fråga eller ngt sånt. Men nu har jag fastställt att dom faktiskt helt enkelt inte bryr sig. När man flyttar till en ny stad eller by, så märker man vilka som är ens riktiga vänner. De andra sållas bort. Kanske är det den där känslan som gör att jag inte längre känner att det är självklart för mig att bo där.
De människor som jag har närmast hjärtat är underbara. Det är en ömsesidig vänskap o det finns intresse åt båda håll. Dessa människors åsikt o frågor är ju naturligvis mest betydelsefulla o värmer hjärtat. Jag vet att det är dessa människors värme jag ska bry mig om. Jag ska bry mig om att det faktiskt finns människor som vill veta o jag ska bry mig om att jag har vänner på plats som bryr sig. 

Det ÄR jättemysigt att komma hem till västkusten.. det är det verkligen.. men varje gång jag återvänder kommer samma känslor tillbaka. Glädje över att se alla igen, dåligt samvete för att man inte hinner träffa alla man vill tillräckligt, dåligt samvete för att man bor så långt bort o inte funnits där när dom haft det jobbigt, dåligt samvete, dåligt samvete, en känsla av att vara låst samtidigt som man känner sig fri som vinden, en känsla av total trygghet, självkänslan återvänder eftersom allt är bekant, det känns kul att höra allas berättelser men ledsamt att få är intresserade tillbax. det är samma visa varje gång. Denna känslostorm i kombination med mitt numera trygga liv i sthlm, gör att trådarna drar mig tillbaka eller därifrån. Jag känner mig kluven. Det ordet kan nog bäst beskriva årets känsla när terminen drar sig mot sitt slut. De dominerande känslorna är att jag är kluven, redo att prova på min nya utmaning, utvilad, nervös, ledsen.