coffeetime

Såg på "Nyberg o Törnblom" igår. Shit va bra hon är törnblom! Jag har inte kollat på det programmet mer än korta stunder förut för att jag tyckt att hon varit för flamsig o präktig, men i förra programmet var hon grym! Programmet handlade bla om prestationsångest och dålig självkänsla. Prestationsångest kunde tydligen visa sig på massa sätt. Antingen var man överpresterande och kunde inte ha en lugn stund utan att må dåligt över allt man inte gjort, eller så kunde man hämmas av det och inte göra ngt alls pga rädslan att misslyckas. Helt plötsligt gick det upp en del ljus i min hjärna, flera av mina vänner har nog ganska tydlig prestationsångest. Helt plötsligt förstod jag mina vänner på ett helt nytt sätt. Jag förstår nu varför en del av mina vänner inte gör ngt av sina ideer och varför en del inte kan "bara vara" utan måste vara bäst.  

Även jag själv har nog en släng av prestationsångest, kanske har alla det i vissa tillfällen, men då kanske det inte är prestationsångest utan dålig självkänsla som lyser igenom. Men jag kände verkligen igen mig i det Törnblom beskrev. Jag tänker faktiskt så som hon sa. Jag har alltså dålig självkänsla och en släng av prestationsångest enligt beskrivningarna i programmet. Jag undviker hellre en del saker än att prova o riskera att misslyckas. Jag vågar inte ta tag i en del saker som sedan tex ska bedömas  för att jag inte riktigt tror att jag kan prestera bra nog. Jag ställer mig hellre i bakgrunden o lyssnar på vad alla andra har att säga o stöttar deras ideer.. än att komma med egna ideer som sen kan sågas. Detta var ngt jag inte visste om mig själv, så jag får nog skaffa mig lite bättre självförtroende hehe, oooch huuur gör man det tro? det spelar ju lixom ingen roll att man säger till sig själv att man e bra som man är om hjärnan inte tror på det.

Mitt problem tror jag är att jag vill vara omtyckt av alla och inte kan göra fel. Därför formar jag mig efter hur alla andra är. Jag försöker vara mig själv men när det gäller en del grejer anpassar jag mig till omgivningen. Därför är det svårt när jag träffar de olika personerna tillsammans.. för då blir jag helt kluven med hur jag ska bete mig. Det känns skitsvårt ibland. Men frågan är ju då.. vem är jag? jag trodde helt klart att jag visste vem jag var.. men efter jag sett det programmet insåg jag att den jag trodde jag var ändras beroende på vem jag umgås med. Så den jag trodde jag var är jag inte. Hur lär man känna sitt riktiga jag, när man vill vara omtyckt av alla o inte kan vara sig själv pga rädslan att inte vara omtyckt? jag vet mycket väl att man inte kaaan vara omtyckt av alla.. jag vet att det finns folk som inte gillar mig alls.. men när jag tänker så får jag en stark vilja att bevisa för dom att jag visst är bra. Jag kan helt enkelt inte låta det passera. Jag har helt underbara vänner, o dom tycker om mig som jag är det vet jag.. men frågan är om dom hade tyckt om mig på samma sätt om jag inte anpassat mig? jag har hela tiden känt att jag varit mig själv med alla mina vänner, men tydligen så har jag ju inte det, eftersom jag har såna problem med att träffa alla samtidigt. Något har jag ju då anpassat mig. Kanske kan mina vänner se igenom detta o kanske vet dom redan att jag är mer än det jag visar. Jag hoppas det.

Jag har oxå problem med att göra fel.. jag kan helt enkelt inte göra fel utan att må jättedåligt o försöka överkompensera för det. Jag vet att man inte kan leva ett liv utan att göra fel, men när jag upptäckt att jag gjort fel kan jag gå o tänka på det hur länge som helst. Drömma mardrömmar om det o inte kunna släppa det.  
Att inte våga göra fel hindrar mig i vardagen på många sätt, för det innebär att jag inte vågar leva fullt ut. Jag vågar inte släppa människor in på livet, för då kanske de upptäcker att jag inte är den dom trodde jag var, vem dom nu trott att jag är. Det känns, som Törnblom så käckt beskrev det, att man går runt o känner sig som en bluff, o att människor när som helst skulle kunna komma på en o säga.. men halllåååå.. du är ju inte så bra som jag trodde. Därför har jag svårt att släppa människor heeelt in på livet. Därför har jag oxå svårt att prata med vänner om problem ibland, just för att jag visar mig själv o den personen kanske dom inte kommer att uppskatta.
Jag tror detta är en av anledningarna till att jag tycker om att arbeta själv eller tycker om att vara ensam. För när man kör solo kan ingen kritisera en för det man gör, ingen seeer att man gör fel. Ingen kan döma en för saker man tänker el gör. Det är lättare att vara själv ibland utan krav på sig själv att hela tiden vara bra. När jag är ensam är jag helt avslappnad och det är endast helt ensam som jag känner mig stark. Jag menar att när jag ska göra ngt viktigt eller ngt som jag kommer att bli nervös för, vill jag alltid vara ensam o göra det. Jag känner mig starkast när jag gör saker på egen hand helt enkelt. Jag har förstått nu att det beror på att jag inte riktigt kan vara avslappnad med folk runt mig eftersom de omedvetet sätter krav på mig.. eller jag känner att jag sätter krav på mig själv när jag har människor runt mig. o är man i situationer som man kommer att bli nervös för eller liknande så klarar man nog inte av ytterligare krav. Utan vill köra solo.

Jag träffade en av mina klasskamrater igår o hon hade läst min blogg(alla inlägg nästan hoho) o sa att det bekräftat hennes syn på mig, att jag tänker "rätt" lixom, detta satte sig som ett spjut i hjärtat för då insåg jag att iaf en fattat att det finns mer bakom mig. Hon har sett mig som mig.. vem det nu är. Hon sa oxå att hon tänkt "jag ska tänka som Jen", vilket fick mig att känna mig bra. Tack gumman!
Yrvädret har alltid sett mig.. den riktiga mig o även om jag numera inte vet riktigt vem det är så tror jag att hon har vetat det hela tiden o accepterat att jag är som jag är. I love you friend!

Jag vet att det låter helt fucked up, men jag har precis upptäckt den här sidan hos mig själv.. o jag ser det som en positiv sak. Nu när jag sett var problemet sitter kanske man kan skaffa sig dom rätta verktygen och laga det.

När jag skriver det här inlägget så vet jag att många kommer att skaka på huvudet och tycka att jag är jättemesig, men det är iaf en reflektion jag har.

Jag kan inte riktigt förstå glädjen med att ta livet av något. Jag syftar bla på älgjakten som är i full gång nu. Jag förstår mycket väl att älgar, rådjur o harar tex lätt blir för många och får sjukdomar om man inte skjuter en del av dom varje år. Men jag anser inte att det är värdigt eller okej att hetsa o vara glad över att ha tagit livet av ett djur. Hade det inte varit mycket bättre att istället ha speciellt utvalda yrkesmän som ser till att skjuta de djur som krävs för att upprätthålla harmonin i skogen? så att de kan dö värdigt utan att ha stressats sönder av att massvis med jägare funnits i skogen under samma period. Glädjen av att ha dödat det största i finaste exemplaret i skogen är för mig helt absurd! varför kan man inte behålla de vackraste djuren o låta yrkesmän skjuta de som är dåliga av ngn anledning tex gamla o sjuka djur. Så att arten kunde utvecklas o bli ännu vackrare. 

Jag är inte bättre el mer pryd än ngn annan för jag äter minsann kyckling och köttfärs utan att reflektera över hur dessa djur faktiskt mått under sin livstid, men jag tycker att man åtminstone vet att dessa djur dött på samma sätt.. el åtminstone SKA ha dött på samma sätt. Allt annat är ju mot både lag o etik. Det är ingen garanti för att djuren mått bra men man kan ju åtminstone välja att handla ekologiskt tex. Det är inte samma sak som en hetsig jakt där det handlar om att ta död på så många bra liv som möjligt! bara för att det är kul!

Alla djur är ju liv o har egna upplevelser el känslor, även om det kanske inte är på samma sätt som hos människor. Så jag kan inte förstååå känslan el glädjen av att ha ett liv i sitt gevärssikte o veta att direkt när man skjuter så kommer det livet inte att finnas mer. Om det livet har tur dvs.. för om inte jägaren är skicklig kommer ju det livet att dö en fruktansvärd död genom att både plågas och vara livrädd för människorna som närmar sig.  
Jag har aldrig varit med på en sån jakt och kanske är det därför jag inte kan förstå tjusningen med det. Jag vet inte heller exakt hur det går till, men oavsett om man är tyst, lugn o träffsäker, så älgarna inte märker att man är där, så finns det ju ALLTID massvis med oerfarna jägare som inte är lika säkra. O jag tror absolut att älgarna o alla andra djur märker av att det finns massa jägare i skogen och blir stressade.

Jag förstår verkligen inte tjusningen med älgjakt och hoppas naivt att alla älgar kommer undan iår!

Herrreguu va jag tycker synd om dom små rackarna.. dom sliter så hårt! Dom är inte vana vid så här hårt arbete o fungerar knappt. Jag pratar om mina små stackars hjärnceller. Det verkar som de flesta har förtvinat under mina ynka 23 år. Fast när jag tänker mer på det så har dom nog aldrig varit direkt arbetsamma. Hahaha.. o nu när vi börjat med riktigt hjärngympa så får dom stackarna träningsvärk tror jag, för jag har haft huvudvärk nästan från start av kursen. När jag läser uppgifterna som ska lösas så är det precis som om det vore tomt därinne i hjärnan.. som om alla hjärnceller springer o gömmer sig för att slippa uppgiften, som kräver mer energi än vad dom är vana vid. Jag lovar att man skulle kunna skicka in en liten valnöt genom örat, som sen trillar ut genom andra örat.. så tomt känns det. Jag fattar absolut ingenting av den kursen vi läser nu!!! Jag hyllar alla tålmodiga klasskamrater o den ihärdiga föreläsaren som tappert försöker få min lilla tomma skalle att förstå uppgifterna. Jag kan förstå det föreläsaren står o förklarar så pedagogiskt, men sen när jag har samma uppgift framför mig som jag ska lösa själv så blir det återigen tomt. Det är skrattretande.
Hur ska jag få väckt mina hjärnceller! Hallååååå därinnnnne! vaaaakna det är dags att börja jobbbaaaa. Jag lovar att mata er med omega3 o allt som behövs, bara ni sammarbetar liiiite med mig! PLEEAAASSSEEEE! jaja vi får la se om morgondagens arbete får dom att inte gömma sig ngt mer. Håll tummarna!!!