advent snart?!

Nu har jag tagit mitt förnuft till fånga. Jag har sovit, tänt ljus o myspluggat flera dagar. Alla redovisningar är över och jag har haft tid att läsa igenom grejerna o förstår lite mer. Det känns bättre nu. Det är det här jag vill göra och jag kommer att kämpa för yrket så långt det går. Om mina handleder pajar totalt om några år så får jag väl helt enkelt utveckla en ny teknik hehe. Jag kanske känner av mina handleder redan nu för att jag än så länge inte gör rätt. Jag menar, när jag väl lärt mig tekniken så kanske det inte är så påfrestande för handlederna. Det finns hopp.

Just för tillfället har jag en konstant myyyskänsla i kroppen. Jag har suttit i min nya säng bland alla kuddar i flera dagar, i min trygga lilla lgh, med mysbyxor o raggsockar. Jag har tänt ljus varje dag och tittat ut över de frostbeklädda taken. Mitt fönster har haft en sån där mysig frostram på utsidan som bevisar att fönstret inte är tätt. Men det är himlans mysigt. För att ytterligare öka myskänslan i lgh så har jag fixat iordning min allra första egna adventljusstake. Jag är mkt nöjd med den:D.. Det är tidigt jag vet, men jag vill ju kunna njuta av den lääänge hehe. Sen den blev färdig har jag gått o gluttat på den heeela tiden. Vill så hemskt gärna tända ljusen... men jag skkkaaa vänta. Jag vill så hemskt gärna tända ljusen att jag funderar på att tända alla för att se hur det ser ut.. o sen byta ut dom till första advent hehe. Men än har jag inte fallit för frestelsen.
 
   
Mysplugg

 
grupparbete på studentpalatset, redovisningen blev bra! C kom ej med på bild dock.

operation, inga odds

AH! jag klamrar mig fast vid det lilla självförtroende som finns kvar. Jag vill klara utbildningen o jag vill klara alla tentor, men fra vill jag att mina handleder ska hålla i minst 40år till. Men trots att mina handleder för det mesta fungerar felfritt är jag mkt tveksam till att de kommer att göra det.. jag vet inte ens om dom kommer att hålla utbildningen ut.

Kanske beror det på att pressen återigen börjat tillta, som jag börjar tvivla på om jag tog rätt beslut när jag tackade ja till utbildningen. Jag menar, jag visste redan från utbildningens start att Kiropraktoryrket är ett mkt fysiskt arbete där handlederna ansträngs i stor utsträckning.
Anledningen till att jag börjat fundera kring mina handleder är att jag kännt av mina problem med dem.. de små luringarna, under de fysiska föreläsningarna. Jag har fått ont i dom. Jag pratade med vår patologilärare om detta o han rådde mig till att återuppta planerna på operation, för att tillståndet inte direkt kommer att bli bättre o att jag kommer att anstränga handlederna så mkt. Detta fick mig att börja fundera. Ska jag operera dom så måste jag ju göra det nuuu, innan all praktik börjar o innan jag börjar jobba som kiropraktor. Men den absolut största frågan är, kommer operationen att göra att mina handleder håller i 40 år? kommer ärrvävnaden att leda till andra förslitningsskador?jag är orolig, för det finns ingen som helst garanti för att operationen förhindrar ny uppkomst av problem, o oddsen för att operationen ska gör mina handleder bra för all framtid mkt liten. Så återigen, har jag valt rätt utbildning?

Sen spelar en annan faktor in oxå.. jag minns knappt ngt alls från förra årets föreläsningar. Kanske minns jag mer än jag tror, men vår trevliga föreläsare får varenda kotte i klassen att känna att de inte kan ett smack. Jag börjar fundera på om jag är en sån där som L så käckt beskrev, som bara kan lära sig tillfälliga saker, som sen försvinner. Det känns som att jag när som helst kommer att nå min gräns för hur avancerad jag kan bli. Jag menar, än så länge så är det ju "bara" att plugga in grejer från föreläsningar. Men sen, i trean, fyran o femman ska man ju sätta sin kunskap till verket. Man ska använda sig av det man lärt sig. Om jag då inte ens kan komma ihåg vad jag gjorde året innan, hur kommer då jag att kunna använda mig av fem års kunskap? Jag har hela tiden tänkt att jag ska minsann klara denna utbildning, men kanske har jag tagit mig vatten över huvudet. Kanske gjorde jag inte rätt val ändå.

Men då dyker ytterligare en liten fråga upp i min ekande skalle.. vad sjutton skulle jag göra om jag inte skulle bli kiropraktor. Jag kan endast se tillfälliga saker framför mig som tex volontärarbetare ngn stans, eller på resande fot. Det finns lixom inget annat jag skulle vilja göra. Det känns så obefogat att ens tänka på att avsluta utbildningen när jag inte ens har en back up-plan. 

Tankar kring yrket i sig dyker oxå upp. Än så länge i utbildningen har vi studerat allt vi inte kan påverka, hjälpa till med eller förebygga. Vi har fått veta när vi ska skicka vidare vår patient till annan vårdgivare, samt alla risker som skulle kunna hända vid en behandling. Detta är ju självklart jätteviktigt och intressant, men just för tillfället hade jag velat studera alla saker vi faktiskt KAN hjälpa till med o alla positiva resultat som visats i studier etc. Jag hade behövt NGT som dragplåster, som övertygar mig att jag gjort rätt val o att det faktiskt är värt att jobba som ett djur för att sedan bli helt totalt sågad av föreläsaren. Jag behöver ngt som får mig att inse att oavsett om mina handleder håller resten av livet el ej så är det värt det att gå denna utbildningen. Jag behöver ngt som visar att det är värt att spendera nästan en halv miljon på ngt som man kanske inte kan arbeta med mer än 10 år. I neeeed something to remind me why I made this choice.  
 
Just för tillfället känns det som att jag har alla odds emot mig att klara detta yrke


Min fantasiplats

Det sägs att det är bra att ha en plats att anlända till när man behöver komma ifrån vardagen lite eller bara vill varva ner. En plats som endast existerar i fantasin. Jag har en sån plats. Denna helt spektakulära plats har funnits i min hjärna så länge jag kan minnas. Detta är en plats som jag aldrig sett i verkligheten, på kort eller på film. Det är min plats. Bara min.
På denna plats råder totalt lugn. Kläderna som bärs där är mjuka mot huden och lössittande, det är en plats där man talar lugnt och harmoniskt. Det är en plats man kommer till för att finna frid. Där blommar massa vita små blommor i träden och omgivningen påminner lite om asiatiska trädgårdar, med stigar gjorda av trä, med broar över små bäckar som porlar tyst och med små bonsaiträd utplacerade lite här o var. Det doftar underbart där för platsen finns högt upp bland bergen o luften är fri från avgaser. De små vita blommorna på träden fyller luften med en underbar doft.  När jag i fantasin anländer till denna plats sitter jag och dricker varm dryck och ser ut över alla bergstoppar. Bergstopparna är täckta av gröna träd som blommar i olika omgångar. Vita blommor. Det går att urskilja flera olika bergstoppar som försvinner bland molnen. Där finns en känsla av total frihet och enda sättet att komma till denna plats är genom fantasin. Det råder total tystnad, de enda ljud som går att urskilja är ljuden från bäckarna och från träden med de vita blommorna, som svajar med hjälp av vinden. Det är ett rogivande sus. Det är varmt där, sådär lagom varmt. Allt känns bra där.

Alla borde skapa en fantasiplats att förflytta sig till när man vill komma ner i varv. Olika människotyper skapar olika bilder och det är deet som är grejen. Den ska finnas bara för en själv. När man mediterar el bara försöker slappna av innan man ska somna el ngt liknande, kan man använda sig av sin plats. Det hjälper:D
Jag vet iaf hur min plats ser ut och nu är den till för vem som helst som vill att använda. Enjoy!

petar i blödande sår

Hm.. varför kan jag inte sluta peta i människors blödande sår?! o då menar jag inte bokstavligen utan jag menar att jag hela tiden klampar in i människors inre o rotar fram saker som dom inte alls är redo att ta fram! jag blir tokig på mig själv för jag gör det hela tiden. Är jag ett kontrollfreak som måste veta människors svaga punkter för att kunna känna mig trygg? eller gör jag det så omedvetet som jag tror. För mig så är en del människor som öppna böcker och man ser rakt igenom vad som vill döljas o vilka murar som finns.. men då borde jag ju oxå se stoppen.. se vart jag inte bör ge mig in utan låta människor plocka fram det själva. Men jag tror på ngt sätt att eftersom det är så självklart och så uppenbart, så ser jag inte att det är så smärtsamt för en del.. jag ser det bara utan att veta att det är en öm punkt tex. O därför petar jag med hela handen i deras öppna sår. Det är absolut inget försvar för att rota runt bland människors känslor att man gör det omedvetet.. o jag vet att jag bör arbeta med det så att jag inte klampar in sådär. men jag vet inte hur jag ska göra riktigt.

Blir jag helt knäpp när jag inte ser människors riktiga jag och svagheter?.. kanske.. för när jag inte ser dom så känner jag att personen inte är uppriktig o ärlig o jag har då svårt att vara mig själv. Det räcker att personen visar sig pyttelite eller visar en liten personlig detalj, som gör att man ser den riktiga personen o inte fasaden personen vill visa, för att jag ska känna mig säker. Oftast så ser man ju att personen inte vill visa sig.. o det är ju oxå en personlig detalj som gör att man seeer den personen.

Fy Jempa.. sluta peta i människors blödande sår!

Jag VILL INTE pusha människor att prata om saker dom inte vill.. men på ngt sätt lyckas jag alltid komma åt ömma punkter som gör att människor backar flera steg.

no more house

Okej nu har det hänt en del sen jag skrev sist. Åkte till the westkust förra helgen o hjälpte paps att flytta ur huset. Jikes va vi bar, trots att Em åkt hem tidigare för att börja bära o att paps rensat ur o slängt nästan alla möbler o saker som inte skulle sparas. Vi flyttade ur huset, flyttade in i lgh och städade ur huset på en o samma dag. Sen åkte vi till Ikea o handlade ett nytt hem dagen därpå... vilket innebar en massa bärande igen haha. Jag fick köra en liten lastbil för första gången i mitt liv oxå.. jag rockade fett;D

Trodde nog att det skulle kännas lite jobbigare att säga hejdå till mitt barndomshem... men det kändes ganska bra faktiskt. Jag vet ju att paps kommer att få det så mkt bättre nu när han slipper alla måsten som ett hus för med sig. Han har ju varit så trött på huset så länge och även han var lite lättad att han äntligen skulle flytta. Allt detta tror jag hjälpte till att avdramatisera flytten. Jag menar, paps kommer att få det bättre och jag har ju egentligen redan lämnat mitt barndomshem, det gjorde jag ju när jag fick min egna lgh. Våra minnen från huset kommer vi ju alltid att ha med oss ändå, oavsett vart vi bor. Det känns bra att ha med sig.
 
Jag hann med att träffa lilla opererade mams oxå, passade på att hjälpa henne att tvätta för det e ju inte så lätt för henne att hoppa upp o ner för trappan med kryckor o tvätt, så det kändes skönt att kunna hjälpa till lite. Även en trevlig tacos/spel/vin-kväll hanns med.. J hade bjudit upp yrvädret, E-M o mig till sin nya lgh.. shit va fint hon hade fått det!!! grymmetapeten oxå!

      
lite kort från flytten

Jag har skaffat träningskort nu oxå. Kom fram till att jag inte kommer att kunna jobba som kiropraktor i framtiden om jag inte tränar upp mig. För i den formen jag är nu kommer jag inte orka att ha en enda patient. Det är ju ett ganska fysiskt arbete. Svindyrt var träningskortet men jag ser det som en investering. Sen ingick det ju tre månaders gratis solning också vilket ju inte är helt fel hihi. Sen fick jag fyra tillfällen med en PT som ska hjälpa mig att komma igång. Erik hette han o verkade grym.. han fick mig att tro att jag faktiskt skulle kunna få ordning på kroppen igen hehe.. jag blev så peppad att jag efter första mötet gick på Core hahahahah min mage skrek "vaaad hålleeerr du pååååå meeed" i ren panik o jag har haft träningsvärk i flera dagar!  men skam den som ger sig!

Sen måste jag bara kommentera att det har varit extremt många dödsfall runt människor omkring mig nu.. tycker så synd om alla dessa människor som mister sina nära o kära, o jag kan inte låta bli att oroas av att det även kan hända mig lika lätt. Men men jag försöker tvinga bort dessa tankar o fokusera på det jag böööör göra.. nämligen skolan.. FOKUUUUS JEMPA!!!

Vi hoppas alltid att någon annan har svaret, att en annan plats kommer att vara bättre, att en annan gång skall allt ordna sig. Så här är det. Ingen annan har svaret, ingen annanstans kommer det att vara bättre och det har redan ordnat sig. I ditt allra innersta har du svaret. DU vet vem du är och vad du vill!


RSS 2.0