coffeetime

Hello again!

Nu har jag haft en massa intressanta samtal med människor och fått nya griller i huvudet som behöver komma ut. Vi har diskuterat singellivet på allvar o kommit fram till att det verkar som att det sakta men säkert har skett en utveckling av parliv. Förr i tiden så VILLE människor hitta en partner att älska, men i dagens samhälle verkar det som att människor hela tiden letar efter ngt bättre eller inte kan inleda ett förhållande pga att livet då skulle ta en för drastisk vändning. Det verkar på människor idag som att dom VILL ha en partner.. bara att älska meeed, eller vill ha en partner ngn gång i framtiden.. när dom är redo för den ?stora förändringen?.. eller när dom hittat den person som uppfyller ALLA krav på listan. Det verkar på människor som att dom skulle behöva ge upp hela sitt liv för att dom skaffat ett partner.

Men hallå, varför skulle livet drastiskt förändras när man får en partner?? Jag anser att livet måste fortsätta som vanligt med egentid inkluderat, o att man bara lixom lägger till en ny sak, o har en ny person att respektera. Man måste ju för sjutton gubbar inte säga upp hela sin bekantskap o låsa in sig för all framtid bara för att man officiellt blir tillsammans med den man date?at så länge. Man måste inte lägga ALL sin tid på sin partner bara för att man har en. Det är precis som att den här utvecklingen resulterat i att fler människor känner en rädsla för ?fööörrrhhhåålllande?. Jag skulle då inte vilja ha en partner som baaara ville träffa mig hela tiden o inte göra ngt annat. Som sagt, men måste ju kunna ha ett eget liv samtidigt som man har en partner.

Jag kan förstå de killar o tjejer som inte vill inleda ett förhållande, som bor på de platser där det är normalt att skaffa barn när man är 17, eller efter man varit tillsammans i några månader. När detta liv finns runt en kan jag förstå att man inte vill inleda ett förhållande med ngn om man inte vill haaaa barn, villa o volvo just för stunden. Men vaaar finns kommunikationen? Man kan ju inte bara anta att alla vill ha ett dödsseriöst förhållande direkt utan att man lärt känna den andre personen! Man måste ju kunna snacka med varandra o kolla vad den andre vill ha ut av livet och var i livet han/hon befinner sig just nu, o därefter kunna känna efter om ett förhållande skulle kunna vara aktuellt. Jag anser att man måste kunna lösa hinder längs vägen och kunna vara flexibel. Med rätt kommunikation kommer man nog långt skulle jag tro.

Men jag kan inte förstå de personer som bara glider runt o träffar massa partners ett tag samtidigt som dom vet att det bara är temporärt och inte lägger ner ngn energi i det hela.Vad är fördelen med det? För visst kan det väl vara gött att vara singel o inte behöva ta hänsyn till ngn annan, men den som säger att den inte saknar närhet o allt som ett förhållande kan innebära måste ju antingen ha varit singel föör länge för att minnas ett riktigt BRA förhållande, eller aldrig haft ngt, eller helt enkelt vara för egotrippad för att kunna acceptera en annan människa i livet. Jag kan iaf inte komma på ngn annan anledning till att helt o hållet inte vilja ha kärlek i livet. Om ngn kommer på en annan anledning till detta så får ni gärna dela den med mig så jag kan bli lite klokare. Sen måste man ju date?a för att hitta en partner, men jag menar de personer som date?ar som vet att dom inte vill ha en partner. Dom kan ju skaffa en kk istället tycker jag.

O det här spelet som försigår bland alla singlar, hujedamig! Man ska vara lagom framåt, inte för burdus eller högljudd, lagom pratig o mystisk på samma gång. Man ska säga rätt saker på rätt plats o samtidigt som allt detta sker ska man visa sig från sin bästa sida och vara genuint personlig. Man ska tydligen visa att man är intresserad men inte vara för intresserad för då är man inte attraktiv på marknaden längre. Man ska vara självständig o inte vilja ha ett förhållande för att ngn ens ska få upp ett intresse. Man ska inte säga saker om sig själv som kan tolkas som falska. Man ska vara sig själv till hundra procent men man får inte visa sig för mycket helt enkelt. Alltså.. det är inte konstigt att en del singlar förblir singlar. Hur ska man kunna hålla reda på alla koder o samtidigt kunna vara sig själv? O varför kan det inte bara vara enkelt. För det krävs en hel del självförtroende för att kunna vara sig själv vid nya möten om man samtidigt måste hålla koll på vad man inte får visa eller säga. Många singlar har ju varit med om förhållanden som slutat dåligt eller andra omständigheter som gör att självförtroendet kanske inte är på topp när det gäller att visa sin personlighet. Jag menar, många är rädda för att personligheten inte skulle vara intressant nog eller inte räcka till. Speciellt om man tex upplevt ett trist avslut på senaste förhållandet. Lägger man också till en rädsla för att gå in i ett nytt förhållande hos den man möter kan det ju verka helt omöjligt att träffa ngn. Det kan väl inte vara så att man måste ha en topptrimmat självförtroende för att kunna ha ett förhållande? Det kanske underlättar men jag hoppas verkligen inte att det är ett måste.

Snackade med byns pizzabagare/restaurangägare om detta för ett tag sen och efter det så kunde jag inte släppa det. För det han sa stämde ju så otroligt. Jag hade bara inte sett det från den vinkeln förut.