coffeetime

Alltså, på ngt sätt har jag fått världens nyladdning och känner mig pigg. För första gången på väldigt länge känner jag mig full av liv och jag tänker positiva tankar igen.Tycker det är så himlans konstigt men det måste bero på att jag vilade upp mig hemma förrförra helgen och har gjort så mysiga saker nu det sista. Plus att jag ser mållinjen komma närmare. Det är precis som att kroppen har tagit ett nytt andetag och klarar det, klarar den otroliga press som har varit och ännu inte är över. Snart är mitt första år på Kiropraktorhögskolan över och jag står med hakan vid fotknölarna och undrar hur i helsike det gick till. Jag har klarat av ett helt år av press, stress, ont i magen, stress o lite mer press, men oxå massa skratt. Jag har klarat det... ännu är det inte över, men jag ser det som en seger att jag klarat av den värsta biten. Vi har två tentor och en dugga kvar innnan kroppen kan ta nästa andetag. Men just nu känns det som att det ordnar sig.. det kommer att gå bra. Även om jag skulle kugga allt jag har kvar så gööör det inget, för den värsta biten, den biten som är betydelsefull, är avklarad. Den är avklarad.

Det är endast tio dagar kvar och det är med nöd och näppe vi kommer i mål i klassen. Vissa har kämpat lite mer än andra, men vi har alla slitit som djur detta året. När man ser sig om i klassrummet nu är det inte samma klass som det var i början av året då alla var glada, taggade och redo att kämpa. Nu ser man gråa ansikten, uppgivna miner och endast några få skratt hörs här o var. Ingen har ngn som helst ork kvar till socialt liv eller att ta tag i ngt annat än det som är absolut nödvändigt. Alla är slutkörda, vissa mer än andra, men vi har klarat det.. vi har klarat det.
 
Men så, helt out of no where så kommer energin i kroppen tillbax.. så skumt! jag satt uppe till 2 inatt o pluggade o gick upp vid sju, blir nog samma sak som förra veckan, hela denna veckan oxå. Favorit i repris. Men konstigt nog känner jag mig inte helt slut just nu, det kan ju hända att det tar stopp till helgen.. men som det känns nu skulle jag kunna orka hur långt som helst. 
Jag känner mig starkare än på länge men det gör ont i mig när jag ser mina vänner så uppgivna och ledsna, för att de helt enkelt snart brister. Det finns inget man kan säga el göra som skulle kunna underlätta heller, för dom kan helt enkelt inte se mållinjen pga alla stora stenar som hänger över dom. Dom har ont i kroppen och svårt att andas o dom har mörka ringar runt ögonen som sträcker sig från ögonbryn till kindben. Jag har samma stenar att bära men jag har nu fått en släpvagn att dra dom i bakom mig så jag kan ändå se mållinjen. Det gör ont i mig att se mina vänner så nere och jag vill ju kunna säga ngt som hjälper dom att bära stenarna, eller kanske ta lite stenar till min vagn, men det finns inget sätt. Jag kan inte, el jag ser iaf inte hur jag skulle kunna göra det. 
 
Jag förstår mycket väl att det är så här för de flesta studenter och jag vet att det ÄR tufft att plugga och jag hissar en flagga för alla som orkar.. alla som kämpar som vi gjort detta år. För oss som kämpar för att nå våra mål och drömmar och jag tycker att vi är helt grymma som faktiskt tagit tag i våra liv o ser till att våra drömmar slår in, o är beredda att kämpa för att få göra det vi vill i framtiden.

Trots att det har varit väldigt tufft så har de positiva aspekterna hållt oss vid liv. Alla roliga fester, nyvunna vänner, nya upplevelser, och för en del lyckligt lottade, ny kärlek. Det har varit roligt och jag är glad att jag är HÄR. Tacksam för att jag har fått nya vänner och lyrisk över min egna lya. Jag har startat mitt nya liv, som jag gått o väntat på så länge, jag har gjort ngt för att min framtid ska kunna bli inspirerande och intressant och jag är stolt.. stolt över mitt beslut att börja plugga och stolt över min insats!  Jag har fått det bevisat för mig att vi alla klarar mer än vi tror bara vi inte låter oss hindras av murar och motgångar. Jag har hittat min plats i världen. Min plats är här, som student på skolan och som kiropraktor i framtiden. Vart jag än kommer att bo i framtiden så kommer min plats alltid att vara hos kiropraktiken och detta känns tryggt att kunna ta med sig. Jag behöver inte längre fundera över vad det är meningen att jag ska göra med mitt liv. Jag vet det. Min plats är här.