coffeetime

Sista terminen på årkskurs två börjar gå mot sitt slut. Om allt går som det ska så gör jag sista tentan den 2 juni, alltså om lite mer än två veckor. Jag trodde nog inte att det var möjligt, men år 2 gick betydligt fortare än år 1.. o det var definitivt mkt lugnare. Idag sorterade jag alla mina papper som jag har samlat på hög sedan dag ett i skolan. Hujedamig vilken oordning det var! Det är viktigt att ha ordning på pappren tills nästa år känner jag, för då kommer vi att göra en tenta som kallas pre-kliniska o är avgörande för om man får gå vidare i utbildningen eller inte. Det är en tenta på alla kurser vi haft under de tre åren. Så noggranna förberedelser krävs.

Ungefär vid denna tiden förra året minns jag att jag kände en lättnad av att se ljuset i tunneln, att det värsta var över. Jag drog en lättnadens suck över att det gått bra. Samtidigt kände jag mig vemodig eftersom min nyuppbyggda tillvaro åter skulle ruckas o ändras när terminen var slut o jag skulle åka tillbaka till västkusten.
Detta året har jag ett helt annat utgångsläge. Jag har haft en otroligt behaglig termin där jag har fått lära mig roliga saker under ett behagligt tempo. Jag vet att min sommar inte kommer att vara stressig, tvärt om, jag kommer att vara otroligt mkt ledig, o när jag väl jobbar kommer det att vara på en plats som är totalt avslappnande. Att ha den vetskapen framför mig känns i sig rogivande. Jag har bott ytterligare ett år i sthlm vilket innebär att stan har borrat sig ännu lite djupare in i hjärtat. Att åka tillbaka till västkusten denna sommar innebär att jag kommer att vara hemifrån i tre månader. Det i sig är oxå ett annat utgångsläge. Det kommer naturligtvis att bli kanonkul att komma tillbaka igen.. o ha närheten till yrvädret o de andra vännerna o familjen, samt den helt underbara miljön. Så en "semester" ifrån sthlm kanske bara är nyttigt.. eller? 

Jag har mitt liv här.. o om jag ska vara helt ärlig så blir jag alltid lite ledsen när jag kommer hem till västkusten. När jag kommer dit så brukar jag tycka om att åka runt o hälsa på alla, även om det ibland känns som att man aldrig räcker till. Jag tycker det är askul att komma ikapp med det man missat o höra om allt som hänt sen sist. Men det som jag blir ledsen över är att jävligt få av dom jag hälsar på är intresserade av hur jag har det i sthlm, nu menar inte jag att alla enbart ska prata om mig, men det hade varit kul om nån någongång hade verkat intresserad på riktigt. De flest slänger ur sig en liten fråga "hur e d i stockholm då?" med en negativ betoning på sthlm, utan att egentligen lyssna på svaret. Det är tragiskt men faktiskt sant. När man känner att folk inte är intresserade eller inte heller frågar vidare, så berättar jag inte heller ngt. Utan samtalen med dessa människor handlar ALLTID om hur de har det i sina liv. Jag antar att de inte frågar mer för att de helt enkelt inte vill veta, av ngn anledning, o därför vill jag inte svara mer än "jo det är bra" på dessa intresselösa frågor. Det kanske låter hur löjligt som helst men det känns faktiskt lite i hjärteroten att så få vill veta ngt. Det är få människor hemifrån som vet hur mitt liv här ser ut, de känner inte till mig o mitt liv längre. De vet inte när jag är apdeppig för det hörs inte i telefon, de vet inte när jag varit med om mitt livs upplevelse eller gjort ngt jag är stolt över. De vet ingenting. Självklart vet jag inte så mkt om deras liv heller, men eftersom jag VILL veta så frågar jag massor när jag kommer dit och ser till att jag får veta, o det innebär ju att jag vet lite mer iaf. Jag har försökt att inte tänka så mkt på det tidigare, utan avfärdat det med att de kanske bara inte riktigt fattar vad det är jag egentligen gör o inte vill fråga eller ngt sånt. Men nu har jag fastställt att dom faktiskt helt enkelt inte bryr sig. När man flyttar till en ny stad eller by, så märker man vilka som är ens riktiga vänner. De andra sållas bort. Kanske är det den där känslan som gör att jag inte längre känner att det är självklart för mig att bo där.
De människor som jag har närmast hjärtat är underbara. Det är en ömsesidig vänskap o det finns intresse åt båda håll. Dessa människors åsikt o frågor är ju naturligvis mest betydelsefulla o värmer hjärtat. Jag vet att det är dessa människors värme jag ska bry mig om. Jag ska bry mig om att det faktiskt finns människor som vill veta o jag ska bry mig om att jag har vänner på plats som bryr sig. 

Det ÄR jättemysigt att komma hem till västkusten.. det är det verkligen.. men varje gång jag återvänder kommer samma känslor tillbaka. Glädje över att se alla igen, dåligt samvete för att man inte hinner träffa alla man vill tillräckligt, dåligt samvete för att man bor så långt bort o inte funnits där när dom haft det jobbigt, dåligt samvete, dåligt samvete, en känsla av att vara låst samtidigt som man känner sig fri som vinden, en känsla av total trygghet, självkänslan återvänder eftersom allt är bekant, det känns kul att höra allas berättelser men ledsamt att få är intresserade tillbax. det är samma visa varje gång. Denna känslostorm i kombination med mitt numera trygga liv i sthlm, gör att trådarna drar mig tillbaka eller därifrån. Jag känner mig kluven. Det ordet kan nog bäst beskriva årets känsla när terminen drar sig mot sitt slut. De dominerande känslorna är att jag är kluven, redo att prova på min nya utmaning, utvilad, nervös, ledsen.    

Min syster är bäst! hon vet precis vad hon ska säga för att man ska känna sig bättre o hon vet precis hur hon ska säga det för att jag ska ta det till mig. Jag är så glad att just hon är min syster! I love my sis! Em rocks!

Ska man låtsas att man inte ser, när människor inte vill att man ska se? Ska man inte fråga varför om människor drar sig undan? ska man stå stadigt o visa att man finns där, trots att människor redan vet att man kommer att stå där och ändå vänder sig bort? ska man fortsätta precis som vanligt när situationen inte är som vanligt? ska man anpassa sig efter en situation som man inte gillar, om man vet att den gynnar andra? ska man följa med ner om människor är påväg ner, trots att de inte vill ha sällskap ner, enbart för att kunna dra upp dem igen? kan man dra upp ngn som inte vill bli uppdragen? ska man vända ryggen till när människor vill att man ska vända ryggen till?eller är det ett tillfälle att visa var man står o inte vända ryggen till? kommer människor att dra sig ännu mer undan om man visar att man står stadigt o finns där, trots att de inte vill att man ska vara där? vill man vara där när människor inte vill ha en där? varför drar sig människor undan nära vänner? 

I will be there, when you want me to be there, I will be there when you hesitate, but.. I won't be there when you want me to leave...

Nu ska jag erkänna något som de flesta i min närhet redan vet om mig. Men jag har vägrat erkänna det för mig själv förrän just idag. Jag är lat. Förut har jag envisats med att jag bara vill göra saker när jag känner för det.. o visst, så är det kanske.. men jag är definitivt lat oxå. Trots att jag har både pilatesboll och hantlar hemma o trots att jag betalar dyra pengar för ett träningskort tränar jag mkt sällan. Jag bor ensam o är student vilket borde innebära att jag kan städa regelbundet varje vecka samt att diska varje dag eftersom det är så lite disk. Men händer det? neeej. Jag väntar så länge som möjligt med både städningen o disken. Jag väntar så länge som möjligt med att utföra vardagliga sysslor som tex storhandla. Jag gör bara saker när jag inte måste. Det är ett faktum.
Jag har ju varit sjuk några dagar nu, o eftersom jag anser att man inte behöver träna, handla, diska eller städa när man är sjuk, så har jag utfört många av dessa saker. Jag har gått promenader varje dag, jag har handlat allt jag behöver och idag har jag diskat och städat. Det är ju nästan skrattretande uppenbart varför detta har skett just under dessa dagar! enbart därför att jag inte var tvungen. Jag är bortskämd med att få göra saker bara när jag vill och ser oftast till att det blir så. Detta måste det bli ändring på.. för vem kan ha det så?? relativt ofta måste man ju göra saker när andra vill(skrattar åt mig själv inombords) eller för att man måste, o då ska det ju inte behöva kännas besvärligt.

Sen skulle jag vilja hissa en flagga för den som hittade rosenroten. Jag har provat detta lilla mirakelpiller för att orka mer när kaffe inte hjälper. När man druckit så mkt kaffe under en dag att magen protesterar måste man hitta ngt som gör att man orkar trycka in information i hjärnan ytterligare. Rosenrooot mina vänner, där har ni lösningen! men det funkar inte att ta varje dag. Det fungerar enbart vid vissa tillfällen, då man är ordentligt trött. Jag vet inte om det beror på placeboeffekten eller om det är individuellt som det inte funkar på alla.. men på mig funkar det iaf. Det verkar även som att det funkar när man minst anar det. Tog rosenrot idag för att jag kände mig risig o ville plugga en heldag.. trodde inte att det skulle funka eftersom det inte har funkat de sista två gångerna jag provat. Men idag blev jag så pigga att jag pluggat massor o som sagt städat o diskat. Tänk att det lilla lilla pillret kan vara så bra.

Nu har det varit valborg igen då ja, Kusin vitamins- och kungens födelsedag. Blev lika överraskad iår som förra året att valborg dök upp så snabbt. Men iår uppmärksammade jag iaf dagen genom att grilla, lyssna på en kör som sjöng klassiska sånger, såna sånger som enbart förknippas med vår o sommar, kolla på de sötaste fåren i stan samt att titta på en eld tillsammans med alla barnfamiljer i en park där den lokala idrottsklubben sålde kanelsnäckor o chokladbollar. Mysigt.
    

Annars har det inte hänt ngt mer än att alla underbara besök i parker den senaste tiden har lett till en bombförkylning, som närmast kan beskrivas som om man stoppat in en apelsin i halsen o körsbär i öron och näsa. Jag är helt tät i däsan, öroded och tjock i halsen. Jag hör sämre än pensionärerna på hemmet. Men det var värt det! de kommande soliga dagar som jag är ledig på kommer jag åter att besöka parkerna flitigt!